Besöket i träskmarken

I våras åkte hela familjen till Irak. Det var min första resa till Irak så jag var lite spänd på vad jag skulle få vara med om. Vår resa pågick i cirka två månader och vi hann med en hel del under den tiden. Ett minne som jag vill dela med mig av är när vi åkte till träsket i södra Irak.

Jag som är van att fiska sedan barnsben och har fått både snorgärs och haj på kroken ville gärna åka till vattnet och se omgivningarna och hoppet tändes att vi kanske skulle få åka båt.

En dag blev det bestämt. – ”Jalla, kom nu så åker vi.” Sagt och gjort. Jag, maken och fyra barn + en släkting klämde in sig i bilen och styrde kosan mot landet och träsket. Vi åkte söder om Shouq al Shough och såg palmträden tätna och floden Eufrat. Eufrat slingrar ända från Turkiet till Syrien och från Syrien till Irak och slutar till sist i Shatt al Arab som mynnar ut i Persiska viken.

Det är väldigt ”beigt” på landet. Vägar, hus och palmstammar har ungefär samma färgskala och allt flyter liksom samman, nästan som ett kamouflage. Det är bara gatuförsäljarnas varor och palmträdens gröna färger som sticker ut. Och floden Eufrats blåa toner förstås. Men det är ändå vackert, det är svårt att inte tycka om det.

Folket som lever här försörjer sig på fiske, fåglar, vass och papyrus. Vass plockar man och tillverkar enklare möbler och mattor som de sedan säljer. Man har också boskap – vattenbuffeln, (djamoze) som trivs bra i dessa fuktiga gräsområden och vi kunde också se dem simma mellan öarna för att beta av gräset.

Det är ett tungt liv med arbete från morgon till kväll. Männen är ute och fiskar och kvinnorna sköter om hem, barn och tar hand om mjölkningen av bufflarna.

Den båt vi fick åka ut med kalla för ”bellem” som också fungerar som ett transportmedel mellan öarna. De är långsmala som en kanot, men betydligt större och bredare. Vi var åtta personer i båten och visserligen satt vi på durken, men det hade kunnat följa med ytterligare ett par personer om vi suttit tätt.

Båtresan var på något vis surrealistisk. Där satt jag, i en båt, i Irak, i ett träsk, med mina fyra barn utan flytväst och visste inte vad som simmade inunder. Men det tog inte lång tid till jag kunde njuta av resan.

Båten gick inte i många knop, men det tror jag mest var av hänsyn till oss som satt i den. Mannen som körde oss hanterade båten otroligt säkert. Han satt med fötterna utanför båten, hade ena handen på motorn och en stör i den andra som hjälpmedel under resans gång.

Vi åkte runt mellan öar med hus och bufflar eller öar bara fyllda av vass. Ena stunden kunde det flyga upp fåglar och man hoppade till för att senare se bufflar stiga ned i vattnet för att ta sig vidare. Eller simma förbi båten lite coolt så där.

Trots att det ser soligt ut på bilderna och att det ändå nog var cirka 18 grader så blev det kyligt vid vattnet, lilltjejen frös och fick sitta hos ”ammo” och värma sig.

Folket här bor väldigt nära vattnet, vissa hus stod bara någon meter från strandkanten med ett enkelt vass-staket emellan.

En vacker byggnad vi såg på flera ställen är de som kallas ”modif” som betyder ungefär gäststuga. Vilket är precis vad det heter. Här tar männen emot gäster och dricker te eller äter middag. Det är nästan bara män som har tillträde till dessa byggnader. De är helt uppförda i lera och vass och är flätade på ett vackert mönstrat sätt.

Vi åkte båt någon timme och sedan vände vi tillbaka. Det var skönt att stå på land igen men känslan av upprymdhet från resan stannade länge hos mig den dagen. Det var en fantastisk upplevelse och jag är både tacksam att vår kapten tog sig tid och bjöd in oss och samtidigt tacksam för att vara ”safe” med barnen igen. Ungarna tyckte det var superhäftigt förstås.